Mitt andra jag

Martyrer torde vara släkt med vampyrer.. eller så låter det bara lika eller känns lika. Är i vart fall övertygad om att jag blev biten av en häromdagen då jag i omåttlig lustfylldhet borrade ner fötterna i en myr av självömkan. Bettets verkan är faschinerande då jag i en handvändning lyckades förtränga att det var jag som inte ville ha ett förhållande baserat på de aktuella villkoren, och ersatte den bortträngda luckan med en övertygelse om att jag åter var övergiven. Stackars lilla offer...

Men fan.. visst var han fin och visst kan jag sörja det som aldrig blev.. men jag ska nog tona ner lite och inse att för första gången någonsin så valde faktiskt jag.. också.

Lämnad igen.. eller var det jag som gick? Spelar det någon roll egentligen..

Jag bad om ett existensberättigande. Efter fem månader ansåg  jag mig ha rätt att få tillträde till hans liv. Han svarade att det gjorde för ont.. att det onda tagit över hans liv. Jag som ser honom utifrån förstår att hans värk är det enda han orkar leva med, hur han behöver sin värk för att slippa känna allt det där andra.

Så gör livet lite djupare spår..  Jag har hört det till leda. Alla dessa män som vill ha en del av mig men aldig fullt ut. I lördags kom det där mailet som jag fått så många gånger innan. Samma ord, olika adressater. De där orden om hur bra jag är, hur jag en dag kommer att bli en fantastisk förälder och en önskan om all lycka där i framtiden. En framtid utan honom.. en tillvaro där han slipper vara den andre i den ömsesidiga tvåsamhet jag bad om.. som jag alltid bett om. Lika villkor.. mina krav är inte högre än så.

Letar efter svaren i mig själv, hos mitt jag. Hittar inga.