Mitt andra jag

Martyrer torde vara släkt med vampyrer.. eller så låter det bara lika eller känns lika. Är i vart fall övertygad om att jag blev biten av en häromdagen då jag i omåttlig lustfylldhet borrade ner fötterna i en myr av självömkan. Bettets verkan är faschinerande då jag i en handvändning lyckades förtränga att det var jag som inte ville ha ett förhållande baserat på de aktuella villkoren, och ersatte den bortträngda luckan med en övertygelse om att jag åter var övergiven. Stackars lilla offer...

Men fan.. visst var han fin och visst kan jag sörja det som aldrig blev.. men jag ska nog tona ner lite och inse att för första gången någonsin så valde faktiskt jag.. också.