Mitt andra jag

Det är något fel i huvudet på mig. En upphägning av något slag.

Tror aldrig att jag varit så fixerad vid någon som jag är inför honom. Jag blockerade honom från min mail för en vecka sedan, ville inte öppna mailen i hopp om att det där brevet nu äntligen landat i min inbox.

Så många brev.. så vackra ord och så mycket glimtar av hopp. Aldrig något som blev bestående.

Vi gick ifrån varandra i mars.. det höll någon vecka så sågs vi igen. Kärleken så stark. I april de där orden jag väntat på. Låt oss försöka på riktigt. Flytta in till mig.

Några veckors lyckorus, en lycka vi båda kände och delade. Sedan en handbromsvändning igen.
-Nej, jag klarar inte av att leva med någon, inte ens med dig.

Tårar, förbannelser.. nu bryter vi kontakten.

Några veckor, sen en vänskaplig picnik som slutade med känslostormar. Nya tårar.. vi kan inte leva utan varandra. Ett mail dagen efter "jag kan aldrig förlåta mig själv om jag inte försökte bo med den människa jag älskat mest i världen". Nytt hopp.. ja vi försöker igen.

Hans dotter vansinnig. Han sjukskriver sig, sitter och vibrerar mellan de två kvinnor han älskar på så olika sätt. Så sms.. nej vi ska inte leva tillsammans, jag klarar inte av det.

Jag förebrår henne, svär över hennes ovilja att dela honom med någon annan människa. Han går i försvar, hon har ingenting med det här att göra.

Nej det har hon ju aldrig..

Sommaren blomstrar, vi går på konsert och älskar i min säng. Dagen efter ska han fika med en kärring från internet. Jag blir sjuk i själen.

-Nej det finns ingenting mellan oss, betydar han i telefonen nästa dag och vi fortsätter att ses, vi är de bästa vänner och vi knullar som kaniner.

Veckor går. Sommarnätterna börjar bli tjocka och luften kyligare. Nu är han helt plötsligt tillsammans med kärringen från Internet. Tack och hejdå din djävul och jag skriker av smärta genom ett öppet fönster.

Det tar tre dagar så ett mail igen. Nej han ska inte träffa henne mer, han kan inte vara med någon annan. Vi börjar ses igen. Jag försöker att älska lite till.. älskar för oss båda. Älskar så hjärtat håller på att spricka.

Höst, vinter. Närhet, ömhet, gräl, och passion. Så en dag gör jag det förbjudna, det som bara riktigt dåliga människor gör. Jag läser hans mail. Ser ett brev till henne daterat någon vecka tidigare. Han saknar henne.. han känner ingenting för mig och han har absolut inte sex med mig. Han vill hålla mig lugn tills jag flyttar till min hemstad igen. Han tänker på hur de smorde in varandra med olja och vilket fantastiskt sex de hade.

Jag springer ut på toaletten och kräks tills toalettstolens insida är gul av galla. Hela kroppen skakar och jag kan inte andas. Han får panik. Han tror att jag fått ett mail på min e-post som gör att jag reagerar så. Han skriker - vem i helvete har gjort dig så här illa, och jag ser honom i ögonen och svarar du.

Några dagar i dimma. Hans vrede över att jag läst hans mail, hans skam över att ha blivit en Judas, hans bedyrelser om att jag är den enda han älskat på riktigt.. att han är rädd för tomrumet jag kommer att lämna efter mig när jag flyttat. Han säger att hon bara är tröst.. ingenting annat.

Jag sväljer.. jag stannar i hans famn och jag försöker att älska honom lite till.

Förra helgen åt han lunch med henne.. säger till mig att den lunchen inte betyder något och att han hellre varit nere hos mig.

Vi har inte haft kontakt sedan dess...