Mitt andra jag

Så rastlös..vad är det för ett ord egentligen.. rastlös..? Jag har ju inget annat än rast.. rastfull? Äh..

Klickar mig snudd på desperat runt i cybervärlden. Tittar på män på MP och kvinnor på QX men ingen tycks passa, ingen av dessa obekanta människor känns som den hamn jag vill förtöja vid. Så dessa fingrar, dessa fingrar som inte kan låta bli att klicka in mig på hans blogg. Letar efter de förtäckta orden som är skrivna till mig, efter en liten viskning om att han saknar mig.. att hans tomrum är lika stort som mitt. Men han sköter sig, det finns inget som skvallrar om någonting som heter saknad. Å andra sidan blir jag lugn när jag ser att han bloggar, då är han åtminstone ensam.

Jag borde gått för så många år sedan, jag borde inte ens ha träffat honom. Fyra år där jag tömts på kärlek, där jag liksom en vulkan spottat het eld ur det hjärta som nu fått formen av en skrumplever. Ändå värker det.. hur kan något som är dött göra så förbannat ont?!